22-årig man friade till sin patient med en gummiring trots grymma skämt – Efter hennes bortgång ringde hennes advokat om…

“Men oavsett vilket namn du ger dina känslor, ska du veta att du gjorde mina sista månader lyckligare än jag trodde att de kunde vara.”

“Jag borde ha berättat om Margaret. Jag borde ha hjälpt din familj när jag hade chansen. Jag kan inte göra något av misslyckandena ogjort.”

“När du gav mig den där löjliga godisringen ville jag tro att jag hade all tid i världen. Det hade jag inte.”

“Det gör du.”

Jag torkade mig i ansiktet och fortsatte läsa.

“Jag hoppas att du en dag hittar en kvinna som ser allt underbart hos dig och som har många år framför sig att dela ett liv med dig. Någon du kan bli gammal bredvid.”

“Och snälla, säg till Margaret att jag älskade henne. Jag har aldrig slutat.”

Jag vek brevet.

Ett tag var jag arg.

Hon hade burit den där gummiringen.

Hon hade sagt att hon älskade mig.

Och nu antydde hon att jag kanske hade förväxlat vänlighet med romantik.

Men hon erkände också att hon kunde ha fel.

Jag tänkte på hur ensam jag hade känt mig innan jag träffade henne.

Hur mycket det hade betytt när hon kom ihåg de minsta detaljerna i mitt liv.

Kanske hade hon rätt i en del av det.

Kanske var hon inte det.

Jag älskade henne fortfarande.

Och jag behövde inte bestämma vilken sorts kärlek det var för att den skulle vara äkta.

Följande söndag bad mormor mig att ta med den blå boken.

Vi satt bredvid hennes vardagsrumsfönster.

“Läs för mig”, sa hon.

“Du är fullt kapabel att läsa.”

“Jag vet. Men jag tycker om att lyssna på dig.”

Jag öppnade den.

Halvvägs genom första kapitlet avbröt mormor.

“Ellie hatade den karaktären.”

“Varför?”

“Hon tyckte att han var självisk. Jag tyckte att han var ensam.”

Jag tittade på marginalen.

Eleanor hade strukit under en mening och skrivit: ”Margaret har fel.”

Nedanför, med en annan handstil, “Är inte. Maggie.”

Mormor brast ut i skratt.

Jag skrattade med henne.

Sedan sträckte hon sig efter min hand.

“James, jag önskar att hon hade vetat att jag hade förlåtit henne.”

“Jag tror att hon visste att du älskade henne.”

“Det är inte riktigt samma sak.”

“Nej”, sa jag. “Jag antar att det inte är det.”

Vi satt tysta.

Sedan vände mormor blad.

“Fortsätt läsa.”

Så det gjorde jag.

Jag hade fortfarande räkningar att betala och kurser att avsluta.

Jag saknade fortfarande Eleanor.

Hennes barn kanske aldrig kommer att tro mig.

Men jag kände inte längre att jag behövde bevisa att det vi hade delat spelade någon roll.

Eleanor hade sett något i mig som jag hade kämpat med att se hos mig själv.

Och när jag satt bredvid mormor och läste en bok som två flickor hade älskat mer än 50 år tidigare, förstod jag äntligen.

Eleanor hade inte lärt mig hur man är värdig kärlek.

Hon hade helt enkelt hjälpt mig att inse att jag redan var det.

När jag var klar med kapitlet kramade mormor min hand.

“Det var underbart, James.”

För en gångs skull trodde jag henne.

Men här är den verkliga frågan: Om dina avsikter var genuina men alla redan hade bestämt sig för något annat, skulle du fortsätta att försvara dig själv eller sluta försöka övertyga dem?

Vad skulle du göra om din syster bad dig att hålla hennes förlovning hemlig, bara för att din far skulle känna igen hennes fästman under ett helt annat namn? Det var precis vad som hände en kvinna i en annan berättelse . Men saker och ting tog en ännu märkligare vändning när hennes far avslöjade att han hade varit med på mannens bröllop flera år tidigare. Vem planerade hennes syster egentligen att gifta sig med?