22-årig man friade till sin patient med en gummiring trots grymma skämt – Efter hennes bortgång ringde hennes advokat om…

Eleanor hade tittat James i ögonen och sagt att han inte skulle få ett öre när hon dog. Han hade accepterat det utan att tveka. Men veckor efter hennes begravning insisterade hennes advokat på att Eleanor hade ordnat något åt ​​honom före hennes död. Vad det än var, var James tvungen att få det snabbt.

Jag är 22. Jag friade till en 69-årig kvinna med en gummiring eftersom jag inte hade råd med en riktig.

Innan hon ens var begravd berättade hennes barn för alla att jag bara ville ha hennes pengar.

Den värsta delen?

Jag förstod varför folk trodde på dem.

Eleanor var min patient.

Jag var elevvårdsassistent på den anläggning där hon hade tillbringat de sista fjorton månaderna av sitt liv.

Jag hade elva dollar på mitt konto när jag friade.

Men Eleanor hade klargjort en sak.

“Du får inte ett öre av mig, James. Inte ett enda.”

Jag hade sagt till henne att jag inte brydde mig.

Och jag menade det.

Så när hennes advokat ringde efter begravningen visste jag att något var fel.

”Eleanor ordnade något åt ​​dig innan hon dog”, sa han. ”Det står inte i hennes testamente. Hon bad mig förklara det personligen, och det närmar sig en deadline.”

Jag gick med på att komma nästa morgon.

Den natten fortsatte jag att minnas hur allting började.

Eleanor satt bredvid sitt fönster med en bok i handen som hon inte kunde läsa eftersom hon hade tappat bort sina glasögon.

“Jag skulle kunna läsa för dig”, hade jag erbjudit mig.

Hon såg misstänksam ut.

“Använd inte den där hemska glada rösten som folk använder med gamla damer.”

Jag skrattade.

Det blev vår rutin.

Jag läste under mina raster, och vi bråkade om karaktärerna.

Hon kom ihåg allt jag berättade för henne.

Mina tentor.

Mina bekymmer.

Även något jag nämnde tre veckor tidigare.

Mamma älskade mig, men hon hade tillbringat år med att oroa sig för räkningar och att hålla ihop vår familj.

Jag hade lärt mig att inte lägga mina problem till hennes.

Med Eleanor behövde jag inte låtsas som att allt var bra.

Hennes barn besökte henne två gånger på fjorton månader.

Båda gångerna hade de med sig papper.

Efter ett besök sa hon till mig: “Det värsta med att bli gammal är att folk börjar prata om en som om man redan är borta.”

I mars erkände jag mina känslor.

Hon skrattade tills hon insåg att jag menade allvar.

“James, jag håller på att dö, och jag är gammal. Du vet det, eller hur?”

“Jag vet.”

“Och du är 22.”

“Det vet jag också.”

I april friade jag med ett vingummi format som en ring.

Hon skrattade, satte den på fingret och blev sedan allvarlig.

“Titta, om du gör det här för pengarna…”

“Hur kan du ens tänka så?”

“För att alla andra kommer att göra det.”

“Jag vill inte ha dina pengar.”

Hon studerade mig.

“Du får inte ett öre av mig.”

“Det är bra.”

”Jag vet”, viskade hon. ”Det är därför.”

Jag blev omplacerad från hennes vård när jag berättade om mina känslor, men jag fortsatte att besöka henne utanför mina placeringstid.

Hon dog i september.

Vi gifte oss aldrig.

Faktum är att hon aldrig besvarade mina känslor.

Hennes barn anklagade mig för att manipulera henne ändå.